onsdag, september 07, 2005

Lite allvarligt snack.

Att ingen berättade för mig innan bebisen om hur föräldrarskap kan vara. Jag har gått omkring här i flera månader och varit så fruktansvärt frustrerad. Jag trodde nästan att det var något fel på mig...eller eventuellt på bebisen. Jag antar att det inte är så vanligt att man känner som jag för ingen annan säger något negativt om att vara mamma. Jag har känt att allting har varit väldigt jobbigt och negativt ett bra tag nu. När han var pytteliten så var det ju inga problem. Sov, åt och fick ny blöja. Inte ens kläderna behövde man byta varje dag.
Men månaderna gick och jag upplevde kaos. Den första tiden sov han bara på mitt bröst. Ingen annanstans! Sen fick vi bukt med det. Sen helt plötsligt skulle han inte sova alls och jag kunde aldrig lägga honom ifrån mig för då skrek han som f*n. Efter det så hade han sin gnälleperiod och jag höll på att gå i sönder och sa till min man att jag inte ville vara mammaledig längre. Och om vi mot förmodan skulle skaffa fler barn skulle jag inte vara ledig alls!! Jag vet inte om min omgivning tycker att jag varit gnällig och överreagerat. BVC säger ingenting när man frågar om det är normalt att ungen gnäller sig igenom flera månader av sitt lilla liv. BVC har över huvud taget aldrig varit till någon som helst hjälp! De enda de säger är att barn är så olika. Ett tag drog jag mig för att gå ut och gå med honom för han låg bara och skrek i vagnen. Somnade han så fick man vara vaksam för att om han vaknade innan vi kommit hem så fick jag nästan lägga benen på ryggen så att han inte skulle skrika hela vägen hem. Har fått bära ungen många gånger samtidit som jag sköt vagnen framför mig. Tungt värre. Nu orkar jag inte skriva mer om allt detta "skitet". Men jag känner mig ensam om att känna så här.
I ungefär en vecka har jag svävat på små moln. Han har blivit stor! Idag gick jag och åt en glass samtidigt som han låg i vagnen och skrattade...helt underbar känsla. Jag har aldrig varit en lyckligare mamma. Han ligger på sin filt eller i gymmet och leker för sig själv en stund. Jag leker med honom och han tycker det är såå roligt. Han skrattar mest hela tiden! Jag älskar honom av hela mitt hjärta och allt känns som guld och gröna skogar. Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta!? Men hoppas att ingen missförstår mig. Melvin har varit mitt allt (min make med förstås) sen dag 1. Tro för all del inget annat. Men jag har haft en jobbig period nu och det känns skönt att lägga det bakom sig. Om du som förälder tycker att det jag skriver låter konstigt eller otacksamt så hör av dig. Om du trodde att du skulle skaffa barn och ångrade dig när du läste detta hör av dig så ska jag berätta hur underbart det kan vara.
Hoppas hoppas att ingen tycker att jag är knäpp...

1 kommentar:

pappa sa...

Idag är det torsdag och gissa om det var skönt att komma hem till min familj. Har varit i simrishamn i fyra dagar å jobbat som en dåre, vilket resulterade i att jag är ledig på fredag. Kändes super jobbigt att vara hemifrån så länge. Första gången faktiskt. Men nu e man himma. Hämtade Tim hos farfar i förmiddags och sen fick han vara med på jobb resten av dagen. Vi skall iväg hela helgen till landet å bara mysa så det så, ha d gött allihopa.
Love you my wife and son.