Fyra ben och massor av tårar..

Vårt liv börjar sakteligen återkomma till normallivet efter den långa julledigheten här hemma. Normallivet är inte alls roligt. Speciellt inte för lille Melvin som inte får vara ledig med mig och Ludde när vi har våra fridagar. Men men, han är skolpojke nu och det är bara till att acceptera.
Förra veckan tog vi tag i julen och slängde ut den med hull och hår. Så himla skönt. Jörgen och jag hjälptes åt och vi passade även på att sortera allting i olika fina plastbackar som vi sedan satte in så fint i vår renoverade skrubb för olika högtiders tingeltangel. Ludde engagerade sig och sopade upp grannbarren, dammtorkade och avslutade med en ordentlig handdisk. Han älskar att diska, ungen!
I går hade jag tur med en kollega som hade en svårt sjuk hund hemma, eller på sjukhus faktiskt. Hon ville inte alls åka tåg men valde att göra det ändå. Hennes familj var hemma och tog hand om allt så hon kunde åka på sitt arbetspass. Hon berättade att det var illa med hunden men att han fått någon antibiotika som eventuellt skulle kunna vända allt till det bättre. Eller inte. Vi pratade mycket om våra hundar under resan och kom fram till att de var väldigt lika på många sätt. Jag pyntade lite i bistron och min vän tog med sig en kaffe in i tjänstekupen. Plötsligt hör jag ett högt och å så sorgligt utrop från tjänstekupen. Jag sneglar in genom fönstret och ser min kollega sitta och tjuta som ett barn. Jag förstår ju direkt vad det handlar om och blir själv genast nedstämt och fäller faktiskt ett par tårar jag med..Samtidigt tänker jag på att det skulle  kunna vara gråt och tårar av lättnad därinne…men min känsla säger mig annat. Och så var det. Cilla fick 10 ljuvliga år med Ikaros och även om vi inte var särskilt nära kollegor tidigare så har vi en helt annan relation efter denna resan. Det har varit skönt att bara prata hund hund hund med en likasinnad. Att trösta går ju inte, men jag sa åt henne att om hon inte ville åka direkt hem så kunde hon be mig om vad som helst. Vi skulle ju inte åka hem förrän i dag.
Usch, hon var stark och fokuserad idag men jag kan inte ens tänka mig hur hon skulle känna sig i den minut som hon klev över tröskeln hemma idag….
Jag var glad när jag äntligen fick köra från jobbet och först hämta Tim på Lynn´s dagis och sedan mina pojkar på sina ställen. Direkt när vi kom hem frågade Melvin om han kunde ringa sin vän Felix. Nä, säger egomamma. Jag måste få krama och lukta på dig lite, ska snart jobba igen och måste få lite lite Melvintid. Melvin är smart och blir inte sur. Vi hade det faktiskt rätt så mysigt och jag fick bl a en jättefin kalender för 2013 som han gjort år mig i skolan….
Nu måste jag nanna mig för jag börjar tidigt tidigt….