Skuldkänslor redan och klockan är inte 7.

Precis samma känsla har infunnit sig ännu en gång på kort tid; Fel, fel, fel! Detta är så fel!
I fredags när jag satt helt ensam och kollade på människor som gick förbi med bullpåsar och konsumkassar på morgonkvisten kände jag att det borde vara jag. Klockan var halvnio, och folk var på väg till sina små kontor med fredagsfikat! Bullar, ost, kaffe, gemenskap, sluta 16,30. Jag vill vara dem!! Samma känsla i morse. Väcka bebis 6,04 som sov sin skönaste sömn på länge, inget väsen eller andninguppehåll, bara klara friska andetag. Satt i soffan och kollade på Dora med stängda ögon och sin lilla bebisyoggi i handen. På med kläder på den sovvarma lilla lena kroppen. Borsta tänderna snabbt. Ut i kylan med pappis. Håller honom i handen och går till "stooor", pappis arbetsbil. Hejhej Mamma! Mamma ledsen. Fel, fel, fel! Jag vill vara hemma och ta hand om min familj. Och jobba mellan 8,9 nånting till 16 ungefär. Max. Hoppas hoppas att det är jätteroligt att jobba på tågen så allt detta är värt det! Då tänker jag annorlunda förstås. Börjar åka nästa vecka, ska bli riktigt spännande så det ser jag fram emot.
Imorgon ska jag till optikern och kolla vanlig syn + linssyn. Fick på läkarundersökningen att jag måste bära glasögon i tjänsten så det känns som om linser skulle sitta fint. Vi hörs.