Ensamma föräldrar.

Jag har haft en lugn skön helg i Göteborg. Det var mitt sista arbetspass i år. Känns konstigt. Jag hade sett fram emot att få saker gjorda. Rensa, torka, planera, inhandla, promenera och läsa. Jag fick mitt straff direkt som ett brev på posten, mina barn verkar ha fått vattkoppor. Det värsta är att de är helt friska så när som ett par kliande prickar. Min man kan inte vabba på grund av viktig utbildning, vilket han inte heller ska behöva i någon större utsträckning när jag är hemma men just idag hade jag ett viktigt läkarbesök att gå på. Efterkontroll av operationen. Ny tid: nästa år. Ingen kan hjälpa. Så är det när man sätter barn till världen utan någon nära och självklar familj. Ibland undrar jag om vi inte skulle tänkt oss för. Det ska inte vara svårt att lämna bort dem. Folk ska stå på kö för att få lov att ta hand om dem! Man ska inte behöva planera ett biobesök eller ett restaurangbesök två månader i förväg. Då blir det genast inte lika roligt och massor av sjukdomar eller andra grejer kommer vanligtvis i mellan. Och då har man längtat i två månader! Så blir det inget. Bio gillar jag ändå inte. Jag slänger 4 biobiljetter varje år. Överskattat. Restaurang..ja, det hade kanske varit trevligt att slippa laga mat en dag men det verkar inte funka det heller, jag har ett presentkort och ett löfte om barnpassning som legat i två år nu..Det skall inte låta; ja just idag kanske inte är den ultimata dagen att åka till akuten eller ja om tre veckor har jag en lucka om det är så att ni vill hitta på något..Det låter ansträngt och jobbigt. Det skall vara mer åt det här hållet. Det var ett tag sedan jag umgicks med pojkarna kan de inte få vara här på lördag eller söndag eller nåt!!! Jag låter sur och bitter men det är jag knappast. Jag tycker bara synd om de som inte får träffa dem ofta. De är härliga och det går inte att låta bli att älska dem! Puss mina älskade pojkar!